Denna sabla värme!

Värme är överreklamerad – så länge den finns. När den försvinner är den plötsligt enormt åtråvärd. Detta var gårdagens mest intressanta iakttagelse. Ändå så självklar.

Tog en promenad in till stan. Klädd i tunnaste t-shirten, bekväma shorts och ingådda vandrarkängor (fotvalven) gick jag utmed Klarälven och njöt av att se akterspegeln på båtbussen avlägsna sig så sakteliga på det glittrande vattnet.

Från andra sidan älven dunkade basgångarna från Putte i Parken och glada festivalbesökare badade på ett ganska ofarligt ställe så att jag slapp bli hispig över de lömska strömmarna.

Sola i Karlstad levererade och mätarn på norrväggen stod på 23 grader när jag lämnade hemmet. Efter en kvart var jag dyngsvett, klibbig över hela kroppen. Funderade allvarligt på vad jag då ska med ytterligare nio varmgrader till egentligen? För i Béziers, Agde, Sète och Narbonne hade de 32 grader samma dag.

En lång stund gick jag omkring och tvivlade på det vettiga i att flytta söderut. Är inte svensk sommar något av det behagligaste man kan uppleva? Lagom varmt, trevlig luftfuktighet, vackraste ljuset i världen och frisk luft. Vad mer kan man rimligen begära?

Tillbaka vid kaffebordet på gården mötte jag grannen Per-Erik: ”Jäddra skönt väder i dag, du! Det är väl härligt för alla som går på semester i dag!”

Jo, absolut.

”Och tänk att det redan har varit så här ett tag nu, för sen finns det ju år då vi inte har en enda sån här dag på hela sommarn. Inte en enda!”

Sant. Glömde det en stund.

Bobo påminner mig om resten: ”Det är väl inte juni, juli och augusti i Sverige vi flyttar ifrån. Inte september och svampskogen heller, och möjligen inte oktober och trattisarna. Men sen. Sen har vi november, december, januari, februari, mars och april. I värsta fall maj. DÄR har du anledningarna till att vi längtar härifrån!”

Jag piper lite om att februari är fint för skidåkning och långfärdsskridskor i Värmland.

”Visst. I vintras var vi i Hovfjället och åkte skidor en gång och på Vilången och åkte skridsko en gång.”

Kvällen kommer, ljuset är kvar men temperaturen sjunker, brisen från Klarälven får oss att huttra och hämta varma tröjan.

Och nu minns jag precis vad det handlar om. Inte solen, inte stränder och bad. Inte bryggor och glass. Inte kallt rosévin under ett parasoll. Utan kvällar. Ljumma kvällar då solen har dalat och det ändå går att stanna ute – länge – och insupa de fördjupade dofterna.

Tänk att ha dessa kvällar merparten av året och inte bara hoppas på dem några futtiga sommarmånader, och då oftast bli besviken.

I dag är vi nere i 16 grader igen. Det blir det inga ljumma kvällar av.