Denna sabla värme!

Värme är överreklamerad – så länge den finns. När den försvinner är den plötsligt enormt åtråvärd. Detta var gårdagens mest intressanta iakttagelse. Ändå så självklar.

Tog en promenad in till stan. Klädd i tunnaste t-shirten, bekväma shorts och ingådda vandrarkängor (fotvalven) gick jag utmed Klarälven och njöt av att se akterspegeln på båtbussen avlägsna sig så sakteliga på det glittrande vattnet.

Från andra sidan älven dunkade basgångarna från Putte i Parken och glada festivalbesökare badade på ett ganska ofarligt ställe så att jag slapp bli hispig över de lömska strömmarna.

Sola i Karlstad levererade och mätarn på norrväggen stod på 23 grader när jag lämnade hemmet. Efter en kvart var jag dyngsvett, klibbig över hela kroppen. Funderade allvarligt på vad jag då ska med ytterligare nio varmgrader till egentligen? För i Béziers, Agde, Sète och Narbonne hade de 32 grader samma dag.

En lång stund gick jag omkring och tvivlade på det vettiga i att flytta söderut. Är inte svensk sommar något av det behagligaste man kan uppleva? Lagom varmt, trevlig luftfuktighet, vackraste ljuset i världen och frisk luft. Vad mer kan man rimligen begära?

Tillbaka vid kaffebordet på gården mötte jag grannen Per-Erik: ”Jäddra skönt väder i dag, du! Det är väl härligt för alla som går på semester i dag!”

Jo, absolut.

”Och tänk att det redan har varit så här ett tag nu, för sen finns det ju år då vi inte har en enda sån här dag på hela sommarn. Inte en enda!”

Sant. Glömde det en stund.

Bobo påminner mig om resten: ”Det är väl inte juni, juli och augusti i Sverige vi flyttar ifrån. Inte september och svampskogen heller, och möjligen inte oktober och trattisarna. Men sen. Sen har vi november, december, januari, februari, mars och april. I värsta fall maj. DÄR har du anledningarna till att vi längtar härifrån!”

Jag piper lite om att februari är fint för skidåkning och långfärdsskridskor i Värmland.

”Visst. I vintras var vi i Hovfjället och åkte skidor en gång och på Vilången och åkte skridsko en gång.”

Kvällen kommer, ljuset är kvar men temperaturen sjunker, brisen från Klarälven får oss att huttra och hämta varma tröjan.

Och nu minns jag precis vad det handlar om. Inte solen, inte stränder och bad. Inte bryggor och glass. Inte kallt rosévin under ett parasoll. Utan kvällar. Ljumma kvällar då solen har dalat och det ändå går att stanna ute – länge – och insupa de fördjupade dofterna.

Tänk att ha dessa kvällar merparten av året och inte bara hoppas på dem några futtiga sommarmånader, och då oftast bli besviken.

I dag är vi nere i 16 grader igen. Det blir det inga ljumma kvällar av.

 

 

 

Gillar vi tjurfäktning, eller?

Ja, den snälla sorten.

Bloggens profilbild är tagen i Aigues Vives i Camargue där tjurfäktning är ett välkoreograferat skådespel där välbyggda män i tajta trikåer försöker rycka loss en liten rosett som är limmad på tjurens manke.

Publiken satsar pengar på hur matchen ska sluta och stämningen på läktarna är skyhög. Pengarna går till ortens föreningsliv, så betalningsviljan är god.

Klart roligare än bingolotto om ni frågar mig.

För övrigt kommer ett stort reportage om Camargue och St Maries de la Mer att publiceras i Husvagn & Camping #8 2017.

En månad senare kan vi lägga ut det själva, då troligtvis på Nomadliv.se – som ska bli en aktiv webbplats igen.

Tanken sprider sig

Oj, vilken för- och emotdag detta blev!

Efter en helskön långlunch/middag med älskade vänner i en äkta svensk kolonistuga med försommarens alla dofter, underbart väder och samtal som spände från djupa religiösa spörsmål till hur man skulle kunna återuppfinna ”ta snöre”-traditionen och lyfta den till innovativa höjder – så kändes det outhärdligt att ens snudda vid tanken på att lämna detta.

Vad är väl ett boende i Frankrike mot goda vänner i Sverige? Vad är 300 soldagar, rimliga väntetider till vård, ljuvlig mat, gott vin och en mer tillbakalutad livsstil, jämfört med de människor man vill ha omkring sig?

Desto bättre då, att några runt bordet visade sig vara lika sugna som vi på att dra söderut och att vår långa sittning slutade med att vi samlades runt mobilerna och jämförde hus och lägenheter i Occitanie.

Dessutom enades vi om att Sverige ligger kvar, att vi ska göra det lätt att hälsa på hos varandra och att vi ska ha telefonabonnemang som gör det smidigt att hålla kontakten var vi än bor i Europa.

Och handen på hjärtat, så ses vi inte särskilt ofta nu heller. Vi bara vet att vi finns där för varandra och att vi sammanstrålar lite då och då när det passar. Det kommer vi att fortsätta göra.

Är det allvar nu?

Det har ju varit på gång länge, men nu börjar det bli allvar på riktigt.

Länge har vi trott att vi skulle kasta loss så småningom och enbart bo i husbilen. Och ha en adress i Alsace eftersom vi trivs där och det ligger precis mellan Medelhavet och Östersjön. I mitten mellan våra rötter i norr och vår längtan till syd.

Men efter en resa med husbil till Spaniens solkust i vintras insåg vi att vi ska ha en riktig bostad i solen och då är södra Frankrike vårt självklara förstaval. Om ett år kan vi börja de verkliga förberedelserna och om ytterligare ett år ska flyttlasset helst gå.

Men givetvis är vi redan ute på bostadssajterna och knarkar annonser emellanåt, och inte minst denna svala kristihimmelsfärdshelg då vi ställde in den planerade husbilresan och hängav oss åt drömmar. Eller planering, som vi föredrar att kalla det.

En del i planeringen är att starta en blogg. Bloggar har varit till fantastiskt stor hjälp i vårt eget sökande efter den perfekta platsen att bo på – eller den bästa kompromissen rättare sagt, för det är sällan man kan få allt här i livet.

Den här helgen har vi plötsligt fått för oss att Narbonne vore ett fint ställe att slå sig ner på. En rätt vardaglig stad av normal svensk storlek och med Canal de la Robine som går rätt genom stan. Det skulle väl passa oss bra, som nu bor vid Klarälvens strand i Karlstad sedan flera år.

Men så var det ju det där med blåsten. Trehundra soldagar per år och höga temperaturer, men också tvåhundra blåsiga dagar. Är det kul? Myggfritt blir det ju förstås.

Är ändå Herault, men sin korridor av relativ vindstillhet, att föredra? Är vi tillbaka hos vårt förra förstaval, Sète? För Marseillan har vi väl ändå avskrivit som en för liten ort. Eller?

Himla tur att det bara är en månad kvar tills vi åker ner och kan kolla runt!